Misha Istratov: Allt pekar istället mot jaktnöje och troféer
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2026-03-03 15.30
DEBATT. I söndags skulle licensjakten på lodjur inledas. 153 djur av en hotad art var satta att dödas. Jakten blev tillfälligt stoppad av Kammarrätten.
Jag har i tre år granskat motiven bakom jakten för boken ”Jägarnas Rike”. Det visar sig att licensjakten i praktiken varken skyddar tamdjur eller gynnar samhället – men den kan kosta oss tiotals miljoner.
Vid granskning faller motiven ihop
I södra och mellersta Sverige lever omkring 800 lodjur. 2024 sköts 106 i licensjakt, med angrepp på tamboskap som officiellt motiv. 2025 sjönk siffran till 68 – men i år skulle åter 106 dödas. När jag granskade de enskilda länen föll motiven ihop. I Värmland sköts sex lodjur 2024, trots ett enda angrepp året innan – och noll året dessförinnan. Vilthandläggaren motiverade beslutet med att ”bibehålla de låga skadenivåerna”. I Västmanland sköts sex, trots noll angrepp. I Örebro sju, med två angrepp i snitt. En LRF-ordförande i länet förklarade sin logik: ”Jag tycker det är jättebra att man får jaga lite lodjur också för då blir det lättare att acceptera att det finns levande lodjur i skogen.”
Vad kostar jakten egentligen? Var åttonde lodjur tar ett tamdjur, nästan alltid får. De 106 som ska skjutas ”räddar” alltså cirka 13 får av en halv miljon. Varje förlorat får ersätts med runt 7 000 kronor – en besparing under 100 000 kronor. Samtidigt kostar länsstyrelsernas besiktning och SVA:s hantering av de fällda djuren runt en miljon: elva gånger mer än besparingen. Det innebär att en rödlistad art reduceras i stor skala för att skydda cirka 0,02 procent av landets får.
Men det är bara en bråkdel av den verkliga notan. Ett lodjur fäller över 40 klövvilt per år. De 106 lodjur som ska tas bort skulle alltså ha tagit minst 4 000 rådjur och hjortar. Sverige har rekordmånga viltolyckor i trafiken – över 60 000 per år – där varje olycka kostar i snitt 62 000 kronor. Om bara tio procent av dem inte hade hamnat i viltolyckor innebär det en besparing på 25 miljoner. Betesskador från klövvilt kostar dessutom jordbruk och skogsbruk miljardbelopp årligen, och lodjuren håller aktivt nere dessa stammar. Samhällets totala förlust av att skjuta 106 lodjur landar på uppemot 40 miljoner kronor – för att spara knappt 100 000.
Det är övergripande beräkningar. Men det är just det som är poängen: svensk forskning om rovdjurens samhällsnytta saknas. Studier från Nordamerika visar tydliga besparingar när stora rovdjur håller klövviltet borta från vägarna. I Naturvårdsverkets Vetenskapliga kommitté för viltforskning sitter två ledamöter från Jägareförbundet, men ingen från naturvårdsorganisationerna. Lodjurens samhällsnytta får aldrig se dagens ljus.
Vems intressen tjänar jakten?
När skadeargumentet inte räcker till lyfts konkurrens om bytesdjur. Men i SLU:s attitydundersökning bland 9 000 svenskar tog 73 procent avstånd från att minska rovdjuren av det skälet. Bara fyra procent instämde helt. Och 87 procent tycker det är viktigt att Sverige uppfyller internationella avtal vad gäller bevarandet av stora rovdjur.
Kvar blir det som min granskning pekar mot: jaktnöje och troféer. Skytten behåller skinnet. SVA bereder kraniet för 1 100 kronor, och Jägareförbundet vill att tjänsten ska bli gratis – på skattebetalarnas bekostnad. Förbundet driver en särskild webbsida där jägare jämför kranietroféer länsvis. Varje år anmäler sig över 10 000 jägare, däribland hundratals från utlandet.
Frågan är inte längre om jakten kan motiveras. Det kan den inte. Frågan är varför den fortsätter, och vems intressen den tjänar. Inte samhällets. Inte djurens. Och inte heller de sju av tio svenskar som aldrig bad om den.
Misha Istratov, författare till ”Jägarnas Rike”, ordförande insamlingsstiftelsen Artkrisen
